Nej, och det är en viktig skillnad. Endast cirka 23 000 ämnen var registrerade under REACH 2025, medan flera hundra tusen kemiska föreningar förekommer i kommersiellt bruk globalt. Att ett ämne inte står med på kandidatlistan kan betyda att det är utvärderat och bedömt säkert — men det kan lika gärna betyda att det ännu inte hunnit granskas. Frånvaro av en varningsflagga är inte samma sak som ett säkerhetsintyg.
Ja. Ett företag som importerar en vara till EU övertar samma skyldigheter som en EU-tillverkare skulle haft — de kan behöva utse en så kallad ”endast representant” (Only Representative) för registreringen. Det är själva poängen med regelverket: ursprungsland avgör inte om reglerna gäller, bara vem som bär ansvaret för att de följs.
Ja, men inte ECHA direkt. Tillsynen ligger hos varje medlemslands egen myndighet — i Sverige Kemikalieinspektionen, i Tyskland bland annat Bundesanstalt für Arbeitsschutz und Arbeitsmedizin (BAuA) tillsammans med delstaternas myndigheter. ECHA samordnar och håller register, men det är nationella inspektioner, marknadskontroll och i vissa fall tullen vid import som i praktiken upptäcker avvikelser.
Att ett ämne finns på kandidatlistan (SVHC) innebär att det är identifierat som särskilt farligt och att företag måste informera om det finns i en vara över 0,1 viktprocent — men det är inte i sig förbjudet. Först när ämnet flyttas till den snävare tillståndslistan (bilaga XIV) blir användningen tillståndspliktig. Det är alltså två olika skärpningsgrader, inte samma sak — och ett ämne kan ligga kvar på kandidatlistan i flera år innan (eller utan att) det någonsin flyttas vidare.
Nästan, men inte exakt. När ett ämne förs upp på REACH bilaga XIV (auktorisationslistan) innebär det att ämnet inte får tillverkas, säljas eller användas inom EU efter ett bestämt datum — om inte ett företag ansöker om och beviljas ett specifikt undantag för en specifik användning. I praktiken fungerar det som ett förbud med en smal öppning för fall där inget säkrare alternativ finns. DEHP, DBP, BBP och DIBP är exempel på ämnen som hanteras på det sättet sedan 2015.
Generellt ja, om de innehåller ftalater. Ftalater är inte kemiskt bundna till plasten utan vandrar sakta ut ur materialet under hela dess livstid — ju äldre plagget är, desto mer har redan läckt ut, vilket också innebär att kvarvarande halter fortsätter vandra ut i luft, damm och vid hudkontakt. Ett äldre
PVC-plagg (eller ett second hand-fynd) har alltså statistiskt sett redan avgett mer ftalater än ett nytt. Det gäller inte Farmerrains egna material, eftersom de är ftalatfria oavsett ålder — men är relevant att känna till för PVC-produkter i allmänhet.
PVC som material går tekniskt att smälta om flera gånger utan att egenskaperna försämras, och materialåtervinning av PVC ökar i Europa. Men ett regnplagg är sällan ett enda material — dragkedjor, sömtejp, knappar och foder gör textilåtervinning mer komplicerat i praktiken än för ren PVC-plast. Vi är ärliga med att vi ännu inte har en fullskalig återvinningslösning för färdiga plagg. Vår hållbarhetsstrategi bygger istället primärt på livslängd: ett plagg som håller i decennier belastar miljön mindre än flera kortlivade plagg, oavsett återvinningsbarhet.
Inte nödvändigtvis. Halogener är en grupp grundämnen (bland annat klor, fluor och brom) som finns naturligt i till exempel havssalt, och som i vissa plaster — som PVC — sitter hårt kemiskt bundna i själva polymerkedjan. I den formen är de i praktiken lika ofarliga som saltet i havsvatten. Det som faktiskt är problematiskt är vissa fristående halogenföreningar, som bromerade flamskyddsmedel. Att kräva ”halogenfritt” är ett trubbigt verktyg — det utesluter både farliga och ofarliga halogenanvändningar i samma veva. Mer exakt vore att fråga efter frånvaro av specifika ämnen, som vi gör i resten av den här FAQ:n.
Ja, det bör undvikas — men inte för att PVC är unikt farligt. Okontrollerad förbränning av klorhaltigt material (PVC, men även trä och matrester) kan bilda dioxiner, en grupp giftiga och svårnedbrytbara ämnen. Det är just den okontrollerade förbränningen som är problemet: i industriell PVC-tillverkning bildas dioxin bara i spårmängder och fångas upp av katalysatorer, och kontrollerade avfallsförbränningsanläggningar har rökgasrening som fångar upp det mesta. Regeln är enkel: lämna uttjänta regnkläder till textilåtervinning eller till kommunens avfallshantering — elda dem aldrig själv, oavsett material.
Vår miljövarudeklaration (EPD) är tredjepartsverifierad enligt ISO 14025 av Sweco Environment, med data från Miljögiraff AB. Den beskriver materialsammansättning, klimatavtryck och livscykel i detalj — hör av dig om du vill ha den skickad.
Nej. En miljömärkning intygar att en produkt klarar vissa krav. En EPD sätter ingen gräns och säger inte att en produkt är bra eller dålig – den redovisar granskade fakta om produktens miljöpåverkan, så att du själv kan bedöma och jämföra med produkter som mätts på samma sätt.
För att det var när analysen gjordes. Sedan dess har vi bytt till mjukgöraren Pevalen™ Pro 100 (2024), så 5,82 kg beskriver plagget med den tidigare mjukgöraren. En ny mätning pågår, och EPD:n är giltig till januari 2027. Tills den nya är klar redovisar vi den gamla siffran med det förbehållet.
En EPD gäller alltid en specifik produkt. Vi valde seglarjackan i Raintex+, vårt tyngsta tyg, som utgångspunkt. Våra övriga plagg har inga egna, granskade mätningar, och därför publicerar vi inga separata siffror för dem.
För att de mäter olika saker med olika systemgränser. 5,82 kg koldioxidekvivalenter är vår siffra för hela jackan, från vagga till grav. De omkring 80 procenten är Perstorps siffra för mjukgöraren, jämfört med en fossil motsvarighet, från vagga till grind – alltså bara fram till att mjukgöraren lämnar Perstorps fabrik. Mjukgöraren står enligt vår egen beräkning för ungefär 40 procent av plaggets klimatavtryck, så minskningen för hela plagget blir mindre än 80 procent – hur mycket visar den nya mätningen.
Det är systemgränser – de anger vad som är inräknat i ett klimatavtryck. Vagga till grind betyder att beräkningen endast omfattar processen från råvaruutvinning och tillverkning tills dess att produkten lämnar fabriken, grinden. Vagga till grav räknar med hela livet, inklusive användning och vad som händer när produkten är uttjänt. Vår EPD är beräknad från vagga till grav. Ju fler steg som ingår, desto mer säger siffran om produktens verkliga påverkan.
En livscykelanalys (LCA) är själva beräkningen av en produkts miljöpåverkan genom hela livet. En EPD är det standardiserade sättet att redovisa resultatet: enligt ISO 14025, efter fastställda produktkategoriregler och granskad av en oberoende tredje part. Alla EPD:er bygger på en LCA, men långt ifrån alla LCA:er blir en granskad EPD.
Därför att den är ovanlig och svår att ta fram. En miljövarudeklaration (EPD) enligt ISO 14025 kräver en oberoende granskad livscykelanalys efter fastställda produktkategoriregler, en extern ackrediterad granskare (Sweco Environment i vårt fall) och en betydande kostnad – och den måste förnyas regelbundet, vilket är varför en ny mätning redan pågår inför januari 2027. Vi har inte hittat något annat regnklädesmärke vi följer som publicerat en motsvarande, tredjepartsverifierad EPD för ett eget plagg. Det är också bakgrunden till att vi kan skriva ut en specifik siffra som 5,82 kg CO2e per jacka rakt av – den är verifierad, inte uppskattad. Sedan den 27 september 2026 kräver EU:s direktiv 2024/825 dessutom att specifika miljöpåståenden ska kunna styrkas med just den typen av oberoende underlag.
Vi byter. Det gjorde vi när vi gick från fossilbaserad mjukgörare till Pevalen™ Pro 100. Om något vi använder idag ifrågasätts på goda grunder i morgon, uppdaterar vi materialet och skriver det öppet — precis som vi redan är öppna med att vårt Deadstock-material kan innehålla ftalater eftersom det tillverkades innan dagens lagstiftning fanns.
Barn stoppar ofta kragar och ärmar i munnen, vilket är en vanlig exponeringsväg för ämnen som inte är kemiskt bundna till materialet (som ftalater och klorparafiner, vilka vandrar ut ur plasten över tid). Eftersom Pevalen™ Pro 100 tillhör en annan kemisk familj än båda dessa grupper minskar det den specifika risken — men som med alla plastprodukter är det ändå bra vana att inte låta barn tugga länge på kläder.
Nej. Impregnering (DWR) behövs bara för plagg där vattentätheten sitter i en ytbehandling som nöts bort. Vår vattentäthet sitter i själva vinylmaterialet — som ett paraply. Det finns inget lager att förnya.
Ja. Enligt EU:s REACH-förordning måste ett företag svara inom 45 dagar om en vara innehåller ämnen på SVHC-listan (som DEHP eller SCCP), om du frågar.
EU:s lagstiftning är bindande och striktare än på många andra marknader, men den täcker inte allt. Ett konkret exempel: de fyra vanligaste ortho-ftalaterna (DEHP, DBP, BBP, DIBP) har krävt särskilt myndighetstillstånd inom EU sedan den 21 februari 2015 — i praktiken förbjudna i de flesta tillämpningar i över tio år. Utanför EU gäller ingen motsvarande begränsning: samma ämnen tillverkas och används fortfarande i stor skala i bland annat Kina, Indien, Mellanöstern och Latinamerika. Import från länder utanför EU säljs ofta vidare inom EU utan fullständig testning för varje ämnesgrupp. Ett CE-märke eller en EU-adress på plagget garanterar inte automatiskt att varje komponent är testad.
Därför att de fungerade bäst tekniskt när de introducerades — PFAS gav oöverträffad vattenavvisning, ftalater och klorparafiner gjorde styv PVC bärbar. Det var inte slarv. Riskerna blev tydliga först årtionden senare, i takt med att forskningen om ackumulering i kropp och miljö växte fram.
Nej. Ren PVC (polyvinylklorid) är en stabil plast. Det är tillsatserna — mjukgörare, flamskyddsmedel, stabilisatorer — som avgör om ett PVC-material är problematiskt, inte polymeren själv.
Nej — det betyder bara att just ftalater inte använts. Ett plagg kan vara ftalatfritt och ändå innehålla klorparafiner, eller vice versa. Det är därför vi skriver ut varje ämnesgrupp separat istället för att använda samlingsord som ”kemikaliefritt” eller ”grönt”.
De löser olika problem i olika material. PFAS ytbehandlar tyg för att göra det vattenavvisande. Ftalater och klorparafiner är mjukgörare som blandas in i PVC för att göra det böjligt. De delar en sak: alla tre är svårnedbrytbara och misstänkt hormonstörande vid långvarig exponering, vilket är varför de är under skärpt reglering i EU.