PU-belagd väv (polyuretan) är i dag det vanligaste materialet i konsumentregnkläder av galontyp. Den är smidig och väger lite, men den åldras på ett annat sätt än PVC. Här går vi igenom hur materialet är uppbyggt, vad det är bra på och var det har sina begränsningar, så att du kan välja utifrån hur du faktiskt använder dina kläder. Vi säljer själva inga PU-plagg, och just därför vill vi beskriva materialet så sakligt vi kan.
PU står för polyuretan. En PU-belagd väv består av en textilstomme, oftast polyester eller nylon, med ett tunt skikt polyuretan på ena sidan. Konstruktionen är densamma som för PVC, textilstomme plus plastbeläggning, men beläggningen är tunnare, mjukare och lättare.
Polyuretan tillverkas av två huvudsakliga byggstenar: en isocyanat och en polyol. Valet av byggstenar avgör mycket av hur materialet beter sig över tid, och det kommer vi tillbaka till nedan.
En tät PU-beläggning släpper inte igenom vatten. Med svetsade sömmar är även PU-plagg helt vattentäta så länge beläggningen är intakt. Beläggningen släpper inte heller ut vattenånga, så vid ansträngning bildas kondens på insidan på samma sätt som i PVC. Det finns andningsbara PU-beläggningar, men de fungerar som membran och beskrivs under Andasplagg.
Den största fördelen är vikten. Ett PU-plagg är lätt, följsamt och bekvämt att röra sig i, och det tar liten plats när det packas ihop. Det gör materialet praktiskt för vardag, resor och kortare stunder ute.
PU behåller mjukheten i kyla bättre än konventionell PVC. Skillnaden minskar dock mot modern PVC med köldtåliga mjukgörare.
Eftersom vattentätheten sitter i själva beläggningen och inte i en ytbehandling behöver ett PU-plagg, liksom ett PVC-plagg, ingen impregnering för att hålla vatten ute.
Den tunnare beläggningen tål mindre nötning. Vid hårt bruk slits den igenom snabbare, och knän, sittytor och axlar under bärremmar är typiska slitagepunkter.
Den förväntade livslängden är också kortare vid yrkesmässigt bruk. Det är ingen slump att kraftig PVC dominerar inom fiske och lantbruk medan PU dominerar i konsumentledet.
PU åldras genom hydrolys: fukt bryter långsamt ned polymeren, vilket kan göra att beläggningen med tiden blir klibbig, spricker eller flagnar, även på plagg som knappt använts men förvarats länge. Hur det går till förklarar vi i faktarutan nedan.
PU har sämre UV-beständighet i den vanligaste kemin. De flesta PU-beläggningar i konsumentplagg bygger på aromatiska polyuretaner (MDI- eller TDI-baserade), som fotooxiderar i solljus: polymeren gulnar och försprödas. Det syns tydligast på ljusa och genomskinliga plagg. Alifatiska polyuretaner gulnar inte på samma sätt, men de är dyrare, och UV-stabilisatorer kan bromsa förloppet i aromatiska system.
Färgäktheten är i praktiken svagare. En tunn PU-beläggning har lite material som kan bära pigment, och kulören sitter ofta i textilstommen eller i ett tunt toppskikt. När ytan nöts igenom eller gulnar syns det därför tydligt. I en tjockare PVC-beläggning blandas pigmentet i hela beläggningen, så färgen följer med när ytan slits.
Slutligen är PU svårare att reparera hållbart, eftersom tunna beläggningar ger ett lagningslim eller en lapp mindre material att fästa i.
De allra flesta PU-beläggningar i konsumentregnkläder är byggda på en polyesterbaserad polyol, som är billigare och vanligare i produktion än den mer motståndskraftiga polyeterbaserade varianten. Polyesterbaserad PU innehåller esterbindningar i själva polymerkedjan, och det är just esterbindningar som vattenmolekyler kan bryta genom hydrolys. Polyeterbaserad PU saknar samma sårbarhet och tål fukt betydligt bättre, men den är dyrare, ovanlig i budgetsegmentet och i stället känsligare för oxidation.
Nedbrytningen sker i två steg. Först löses de svagare bindningarna mellan uretangrupperna i polymerens hårda segment upp. Sedan angrips själva esterbindningarna i det mjuka, flexibla segmentet. Varje bruten bindning kortar polymerkedjan, det som kallas kedjeklyvning, och ju kortare kedjorna blir, desto mer förändras materialets egenskaper.
Vatten är inte bara en utlösande faktor utan en direkt reaktant. Utan fukt sker ingen hydrolys. Värme påskyndar reaktionen kraftigt. En tältfabrikant som testar sina PU-belagda tyger i klimatkammare vid cirka 70 °C och 95 % luftfuktighet, ett så kallat jungle test, rapporterar att en veckas exponering där motsvarar ungefär ett års normal användning. Hur snabbt det går i praktiken varierar kraftigt: från ett par år för billig, ostabiliserad polyester-PU i varmt och fuktigt klimat, till decennier för plagg som förvaras svalt, torrt och luftigt.
Beläggningen blir klibbig för att molekylvikten sjunker när polymerkedjorna klyvs, och kortare nedbrytningsfragment vandrar upp mot ytan.
Ibland luktar det också. En känd nedbrytningsprodukt av esterklyvningen är smörsyra, som har en distinkt syrlig lukt, ofta beskriven som surmjölk. Lukten är ett tidigt, praktiskt tecken på att hydrolysen kommit igång, oberoende beskrivet av flera källor som arbetar med äldre PU-belagd utrustning.
Samma kedjeklyvning som gör materialet klibbigt gör det på sikt också sprött. Sprickbildning är ett tecken på ökad sprödhet i hela beläggningsskiktet, och flagning innebär att beläggningen spricker och förlorar vidhäftningen mot tyget under. Det blir värre ju mer flexibelt underlaget är, eftersom rörelsen belastar en redan försvagad beläggning. Båda är slutstadier av samma process som börjar med klibbigheten.
PVC åldras inte på det här sättet. Mjukgjord PVC saknar samma esterbindningar i huvudkedjan och bryts i stället ned genom helt andra mekanismer, som dehydroklorering vid värme och UV-ljus och mjukgörarmigration. Vatten är ingen direkt reaktant på samma sätt. Det är skälet till att PVC-belagda plagg inte blir klibbiga av att förvaras i en fuktig garderob, medan PU-plagg kan bli det.
PU är ett bra val för lätt vardagsbruk där låg vikt väger tyngst: promenader, pendling, resor och korta stunder i regn. För den som är ute länge, sliter hårt eller vill att plagget ska hålla i decennier är kraftigare PVC-baserad väv med moderna mjukgörare det mer långsiktiga valet. Läs mer under PVC – täta, slitstarka regnkläder.
Väljer du PU kan du förlänga livslängden genom hur du hanterar plagget. Eftersom hydrolysen drivs av fukt och värme är det klokt att alltid låta plagget torka helt innan det hängs undan, att förvara det svalt, torrt och luftigt i stället för på en varm vind eller i en tät påse, och att inte låta det hänga i direkt sol i onödan.
Värt att veta för den som väljer PU främst för viktens skull: Farmerrains Raintex Light+ väger 250 g/m² och ligger därmed i samma viktklass som de kraftigare tygerna i PU-segmentet, men med en vinylbeläggning som inte gulnar av UV på det sätt PU gör och som inte åldras genom hydrolys. Mjukgöraren är den ftalatfria Pevalen™ Pro 100, och materialet är fritt från PFAS. PVC-belagd väv med UV-stabilisatorer och pigment används utomhus i årtionden, till exempel i markiser och tältdukar.
Låg vikt behöver alltså inte betyda PU:s åldringsegenskaper. Raintex Light+ är fortfarande ett tätt material som inte andas, så ventilation och val av underställ spelar samma roll som i andra regnkläder i galon.
Merparten av de PU-belagda konsumentregnkläder som säljs i Europa tillverkas i Asien, i linje med klädimporten i stort, eftersom EU:s konfektionsimport domineras av asiatiska producentländer. Det är i sig inte ett kvalitetsomdöme: bra plagg tillverkas på många platser. Men avståndet får tre konkreta konsekvenser som konsumenten sällan ser.
Den första är längre transporter mellan fabrik och marknad, med motsvarande klimatpåverkan. Den andra är svårare spårbarhet: ju fler mellanled, desto svårare att veta var väv, beläggning och kemikalier faktiskt kommer ifrån. Den tredje är att kemikaliekontrollen vilar på importören. REACH gäller varor som säljs i EU oavsett tillverkningsland, men efterlevnaden bygger på att importören verifierar innehållet, och EU:s varningssystem Safety Gate rapporterar återkommande fynd av begränsade ftalater i importerade plastvaror.
Slutsatsen är inte att tillverkningsland avgör kvalitet, utan att transparens gör det. Fråga alltid var ett plagg är tillverkat och vad beläggningen innehåller. En seriös tillverkare svarar på båda, oavsett kontinent.
Vatten är en direkt reaktant i hydrolysen, så fukt i omgivningsluften räcker — plagget behöver varken användas eller regna på. Förvara PU-plagg svalt, torrt och luftigt.
Nedbrytningen kortar polymerkedjorna, och lågmolekylära fragment vandrar upp mot ytan — det är den vedertagna förklaringen till att åldrad PU känns klibbig. Samma process gör materialet sprött, vilket leder till sprickbildning och flagning.
De flesta PU-beläggningar bygger på en polyesterbaserad polyol med esterbindningar som vattenmolekyler kan bryta. Vatten är en direkt reaktant, inte bara en utlösande faktor. Hur snabbt det går varierar kraftigt — från ett par år i varmt, fuktigt klimat till decennier vid sval, torr förvaring.
Båda är plastbelagd textilväv. PVC ger en tjockare, tåligare beläggning som väger mer; PU ger en tunnare, lättare och smidigare. PVC håller generellt längre vid hårt bruk, PU är bekvämare vid lätt bruk.
Generellt ja, om de innehåller ftalater. Ftalater är inte kemiskt bundna till plasten utan vandrar sakta ut ur materialet under hela dess livstid — ju äldre plagget är, desto mer har redan läckt ut, vilket också innebär att kvarvarande halter fortsätter vandra ut i luft, damm och vid hudkontakt. Ett äldre PVC-plagg (eller ett second hand-fynd) har alltså statistiskt sett redan avgett mer ftalater än ett nytt. Det gäller inte Farmerrains egna material, eftersom de är ftalatfria oavsett ålder — men är relevant att känna till för PVC-produkter i allmänhet.